Markföroreningar i en båtklubb

Alla som bedriver, eller avser att bedriva, en verksamhet eller vidta en åtgärd ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärderna medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessa försiktighetsmått ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Markföroreningar regleras framför allt i miljöbalkens andra (allmänna hänsynsregler) och tionde (verksamheter som orsakar miljöskador) kapitel. Frågan är komplex, både juridiskt och tekniskt, och avsikten är här att lyfta fram ett par generella punkter som en verksamhetsutövare bör ha i beaktande samt hänvisa vidare för mer information.

Den som förorenar är ansvarig

Grundprincipen i miljöbalken är att förorenaren betalar (polluter pays principle), vilket inkluderar både markundersökningar och sanering. Detta gäller i princip oavsett verksamhetsutövarens ekonomiska förutsättningar. I andra hand är det den som har förvärvat en förorenad fastighet som är ansvarig.

Vem har förorenat och är därmed ansvarig?

Frågan avgörs av hur verksamheten har bedrivits. Har verksamheten exempelvis bedrivits av en juridisk person (aktiebolag, ekonomisk förening eller ideell förening) så är den juridiska personen ansvarig för att utföra och bekosta nödvändiga undersökningar och saneringsåtgärder.

Vem utkräver ansvar?

För verksamheter som inte är tillståndspliktiga, exempelvis en båtklubb, är kommunen tillsynsmyndighet. Det innebär att kommunen har rätt att ställa krav på både undersökningar och sanering samt avgöra hur dessa ska utföras och betalas. Kommunen kan välja att, i dialog med båtklubben, komma överens om hur arbetet ska utföras eller fatta ett formellt beslut (föreläggande). Ett föreläggande kan alltid överklagas.

Om ansvarig saknas

Finns ingen ansvarig kan staten bekosta undersökningar och ibland även saneringen. Statliga bidrag lämnas dock bara till nationellt prioriterade områden och bidraget söks av kommunen.

Om en ideell förening, som juridisk person, är ansvarig för föroreningar

Är båtklubben en ideell förening är föreningen ansvarig för föroreningssituationen enligt miljöbalken. Tillsynsmyndigheten har då möjlighet att förelägga föreningen med krav på undersökning eller sanering. Föreningens tillgångar tas i anspråk för att bekosta undersökning och/eller sanering och saknas kapital kan föreningen tvingas i konkurs. Enskilda medlemmar ansvarar inte för föreningens skulder.

Mer information:

Statens geotekniska institut, SGI, har tagit fram två rapporter om förorenad mark vid uppställningsplatser för fritidsbåtar. En som berör ansvar och finansiering och en som berör inventering, undersökning, riskbedömning och åtgärd. Dessa finns att hämta här: www.sgi.se

SGI har också gjort faktablad utifrån rapporterna som är enklare att ta till sig. Dessa faktablad och annan nyttig information om förorenade områden finns på EBH-portalen här: www.ebhportalen.se

Inför en undersökning eller sanering rekommenderas alltid en kontakt med kommunen, och i många fall kan det även vara bra att ta hjälp av konsulter. Nätverket Renare Mark har en gedigen lista över trovärdiga konsulter som kan hjälpa till med både undersökningar och saneringsarbeten. Listan finns här: www.renaremark.se

Gällande saneringsmetoder håller Sweboat i ett projekt där olika saneringsmetoder för båtuppställningsplatser undersöks och utvärderas. Denna rapport finns att ta del av här. En sammanfattning av rapporten kan läsas nedan.

Kontakta Svenska Båtunionen

Frågor som gäller markföroreningar, exempelvis markundersökningar eller saneringar, är både komplexa och dyra. Har din båtklubb fått ett föreläggande (beslut som går att överklaga), ta gärna direkt kontakt med ditt båtförbund eller Svenska Båtunionens miljökommitté på miljo@batunionen.se så att vi nås av informationen och får en möjlighet att hjälpa till, lämna synpunkter och ge förslag på hur föreläggandet kan hanteras.

Sammanfattning av rapporten "Åtgärdstester av jord vid båtuppställningsplatser"

Sweboat, båtbranschens organisation, har tittat närmare på olika saneringsmetoder av förorenad mark. I rapporten ”Åtgärdstester för båtuppställningsplatser” jämförs olika metoder.

I rapporten konstateras att markföroreningar varierar, och kan bero på mängden föroreningar som träffar marken, samt hur länge föroreningarna har pågått. Oftast är föroreningarna koncentrerade till de översta decimetrarna av marken. Många båtuppställningsplatser är så förorenade att de inte når upp till Naturvårdsverkets riktvärden för mindre känslig markanvändning, MKM.

De farliga ämnen som ofta påträffas vid båtuppläggningsplatser är till exempel: metaller (koppar, zink bly m.fl.), organiska ämnen som PAH, alifater och aromater och olika former av organiskt tenn (TBT, DBT, MBT, m.fl.), samt Irgarol.

Möjligheten att gräva bort den förorenade jorden och lägga på deponi är i dag inget realistiskt alternativ då mängderna förorenad mark är stora och transporterna kan bli mycket långa eftersom det är ont om deponier som är möjliga att använda.

De åtgärdsmetoder som rapporten har testat är: torrsiktning, våtsiktning, kemisk stabilisering och solidifiering. Olika entreprenörer har testat de olika metoderna. Här följer en kort redovisning av de olika metoderna.

Torrsiktning visade goda effekter på att avskilja finmaterial och till detta bundna föroreningar. Rester av finpartikulärt material som finns kvar i de grövre fraktionerna påverkar reningsgraden och gör att metoden troligen är lämpligast i lågt till måttligt förorenade områden, alternativt kraftigt förorenade områden med större andel grovmaterial som kan sorteras ut. Etableringskostnad 50-150 tkr + 70-150 kr/ton.

Våtsiktning visade goda effekter på att avskilja finmaterial och de föroreningar som var bundna till materialet. Jämfört med torrsiktning avlägsnas fler finpartiklar från de siktade grövre fraktionerna vilket möjliggör större återanvändning av material på plats. Metoden kräver dock hantering av processvatten. Etableringskostnad 200-300 tkr + 200-250 kr/ton.

Stabilisering med adsorptionsmedel var den metod som mest minskade lakningen av både metaller och tennorganiska ämnen, även om föroreningarna finns kvar i marken. Om det finns partikelbunden spridnings- eller exponeringsrisk behöver metoden även kombineras med rent ovanlager av grus eller hårdgörande av ytan. Etableringskostnad 50-150 tkr + 470 kr/ton.

Solidifiering visade goda resultat för minskad spridning genom lakning av metaller och tennorganiska ämnen. Metoden reducerar även partikelbunden spridning till ett minimum. Metoden kräver dagvattensystem och rening av detta. Etableringskostnad 100-150 tkr + 470 kr/ton.

Ytterligare tre metoder testades, men för närvarande finns ingen entreprenör som åtar sig att använda de metoderna.

Läs hela rapporten här!